amaranta

Det var järngrå himmel när hon vaknade. Tröttheten var varm och nästan behaglig när hon tvingades upp av slamrandet av koppar från köket. En stund som var fri från krav blåstes bort när hon satte fötterna på det kalla golvet. Verkligeheten kunde vara så påträngande ibland, tänkte hon och svepte morgonrocken runt sig.
Köket var fullt av familj och frukost. Hon öste salt och peppar över det kokta ägget och tuggade små bitar åt gången.
Hon ringde och väckte kärleken. Han var trött och hon kände att hon frös och trädde på sig ett par tjocka strumpor på fötterna medan han mumlade söta ord till henne i telefonen. Kärleken ville sova ett tag till. Lovade att ringa när han hade vaknat.
Hon satte sig i soffan och kollade på regnet. Det blåste i trädet vid trappen och löven föll av. Röster från TV:n blandades med vinandet och hon bet lite på naglarna och kastade förstrött en blick på skärmen. Stormväder är lyckoväder, tänkte hon och bytte kanal.
Hon lät bilderna från TV-apparaten skölja över henne. Det vore bättre om hon läste en riktigt bra bok istället, sa hon till sig själv. En bok om riktiga känslor och god mat.
Hon värmde en kopp te i mikron, brände sig på tungan när hon drack. Hon ställde ifrån sig koppen. Tålamodet för kärlekens uppvaknande började tryta. Hon borstade tänderna så han skulle få tid att ringa. Hon klippte tånaglarna och fem minuter gick. Hon bäddade sängen och schasade bort nattlukten och värmen. Gick åter in i badrummet och sminkade sig. Hon funderade på om hon skulle behöva hitta på något mer att göra när kärleken ringde. Hennes hjärta slog i takt med hans röst. Kärleken hade vaknat.