amaranta

Här kom verkligheten nedramlande och krossar mina tår på ett sådant brutalt sätt att det inte går att göra annat än att gråta. Jag är hemma.

Jag är förrvirrad för jag var inte beredd riktigt och allt sköts upp för jag trodde på bättre tider, ett nytt år. Och året kom och jag blev äldre och jag sköt upp lite till. Nu går det inte längre. Wake up.

Ljus i mörkret finns dock. Jag slapp nyår med alla dess krav på att något skulle hända och jag har mått bra i tre veckor i sträck och egentligen tänker jag inte låta något få mig att att ändra på det. Hur farligt kan det vara, egentligen?
Jag gör inga nyårslöften, i alla fall inga officiella för de kommer ändå inte hållas. Inga listor på bra saker heller för det kommer och går.

Jag är hemma. Som sagt.