amaranta

Det finns två hus som står uppe på berget mitt emot vårt lägenhetsfönster. De är i rött tegel med svarta balkonger och ser inte alls särskilt upphetsande ut. Men egentligen är de magiska. De har en hemlig dräkt. Den är i chockande guld och glimrar på ett sådant tillfredsställande sätt så ens ögon blir alldeles lyckliga. Det är solen som i smyg förvarar dräkten åt husen. Man får vara på sin vakt om man vill hinna se när de klär upp sig. Det fint att dricka kaffe till showen.

Nej, det regnar, regnar, regnar. Och regnar. 

Jo vi satt och fika och sa att vi måste ju göra något.

Jag sitter och tänker och det är väl inte så genomtänkt, men varför måste man klara sig så mycket själv? Varför ska INDIVIDEN vara den som är allt? Jag vill vara beroende av min omgivning och våga lita på andra. Det är tungt att släpa på allt hela tiden. 

Nej, jag lämnade böckerna ifred idag och broderade istället. Och lyssnade på våra ledare i radio som uttalade sig om OMVÄRLDEN. Att det alltid måste verka så svårt och komplicerat. 

TAMBURMAJOR! 

AHA!

I min mage guppar det musslor små. De är snällt lagda i ett mjukt lager smör och persilja och fruktigt, spruttigt vin. Jag är mätt. Och sömnig och nu är det fredag. Det är dags att summera och ta sig samman och sedan njuta av en helg full av äventyr. Äventyr i artiklarna och entropins land. Jag är så nöjd. Riktigt jävla satisfied!

Nu, nu är jag på bettet! Det känns inte som om jag är i fas överhuvudtaget, jag brinner inte alls för den här kursen trots att jag har tillfälle att lära mig en massa matnyttigt. PROBLEMET är att kursen är ambitiös så det skvätter om det! Ambitiöst är kul men fyttihelvete så jobbigt! Jag är spoiled som klagar, jag vet att det finns de som har det fruktansvärt mycket värre, men jag kan inte fortfarande inte tycka det känns som en bra sak att klämma in så mycket och på så kort tid. Det är antagligen fel i hela systemet gällande undervisning. Det är sorgligt när det inte är roligt.