amaranta

Idag var det söndag. Nu är den snart slut och således inleds snart måndag. Jag hade peppat för att vara kreativ och duktig och städig och pluggig och snygg hela dagen. Det gick sådär. Trots total utmattning i lördags kväll och alldeles för mycket chips i magen så sov jag inte alls bra. Hjärtat slog 150 slag i minuten och det var som om jag var ute och sprang ett marathon. Det var helt enkelt inte läge för sömn och till råga på allt vaknade jag tidigt och var lite arg för det var så fult utomhus och allt jag hade i matväg var rågflingor. BARA.
Jag kände mig ämlig och bjöd hem mig själv på frukost hos mor och far. Rätt beslut varulvstjut. Jag åt äggmacka och drack tre koppar te. Och var redo att möta världen och var just på väg ut till min vita springare då jag kom ihäg att jag hade tre artiklar att läsa inför föreläsningen imorgon. Det var bara att vända i dörren och ta tag i det hela. Men det gjorde jag inte. Bra jobbat!

Dock, lördag, lördag, lördag. Jag var så glad! När jag vaknade var jag glad trots för få timmar sömn. Jag var glad när jag åt min äckliga frukost och jag när dansade med mig själv i badrummet.
Det var som att vara ett moln, men med känslor då.

Jag är in-in-in-in-in-in-insnöad! Även i huvudet. Jag är fast i OS-träsket. Jag ser ALLT. Till och med backhoppningen. Såg just klart finalen i DEN STORA BACKEN. Jag kan inte se när de hoppar bra eller dåligt. Jag ser bara att alla är så smala och jag skulle gärna göda dem med smörgåsar.

Nu är det jaktstart. Win har än så länge varit curling, all form av längdskidor och alla semlor som har följt i TV-vakandets spår. Appråpå jaktstarten nu då så gillar jag inte masstart, skit är vad det är.









Jag har lyckats klara av att vara pinsam den här veckan också. Igår kunde jag kryssa av det från min to-do-list. Superfint. Nu behöver jag lite självförtroende så att Irlands politiska system blir min vän.
Och godis hade också varit gott men jag har redan ont i magen. Stressnivån är ju ganska hög med grupparbete, OS och så så det har blivit många morötter. För många helt enkelt.


Får se om jag kan ta mig hem till min säng ikväll. Jag kanske få ta sleepover hos mor och far. Göddig frukost. Tack och snöa gott.

Så här är det:

Citet hämntat från en intervju med Jon Anthony Youngfook Cockle (mer känd som skapare av matcommunityn Nibbledish http://www.nibbledish.com/):

Have you ever considered having the sex before cooking?
Yes, sometimes it is appropriate to get the sex out of the way before focusing on the real issue: what to eat for dinner.



Visst känns det bara så rätt?

Hans kreationer var konst. Galen, själfull.
Självmord sänder alltid rysningar i min kropp och ett litet illamående.

En nära vän till mig hade träffat en regissör som berättade om våldet han hade upplevt på sin sons dagis. Inte så att barnen misshandlade varandra men lekarna var av ett våldsamt slag med till exempel höga sparkar mot ansiktet. När han försökte uppmärksamma personalen om detta och att han inte ville se detta förekomma var responsen svag. Han hotade tillslut med att ta sin son från dagiset och fick fler föräldrar med sig. När nästan alla tog bort sin barn, först då reagerade personalen och började jobba med problemet.

Den här lilla berättelsen är inte nedskriven för att belysa personalens brister, för det vet jag inte om jag tycker att den gör. Det är inte lätt att alltid göra rätt och tid finns inte alltid och inte resurser heller. Det är ibland svårt att bryta sig loss och våga nytt.
Nej det jag tyckte var tydligt i den här berättelsen är just att man kanske inte reagerar på de här "slagsmålen". Att det har blivit norm. Och att det kan leda till ett mycket hårdare reklam. Jag vet inte, jag kanske är gammal och bitter eller nostalgisk och ljuger för mig själv men det kanske har skett en förändring i samtalston och agerande, i alla fall bland barn. Jag kan inte dra mig till minnes att slagsmålsaktiga handlingar förekom på mitt fritids, okej inte så utstuderat i alla fall. Kanske blir det så att ju mindre man säger till och drar gränser desto mer blir tillåtet och "vanligt". (Dra nu inga förhastad slutsatser om att jag tror att film och dataspel bidrar till våld, det går att separera fantasi och verklighet, det behövs bara en omgivning som bryr sig).

Det jag med det här vill komma fram till är nyheten om svenska militärer som köpt sex i Tyskland. Och P1 har haft otaliga inslag om det på radion under dagen. Och man talar med jämställdshetsansvarig och ifrågasätter varför deras arbete inte ger utslag och kan inte förklaringen till dessa sexköp vara att pojkarna var just pojkar och lite hormonstiann och så vidare.
Jag vill säga så här, för att dra liknelse till min berättelse om dagiset, det som anses hyfsat normalt, förbisetts. Alla reagerar med att det är osmakligt men fortfarande så säger man att de är ju bara pojkar. VEM HAR SAGT ATT POJKAR MÅSTE VARA PÅ DET HÄR SÄTTET? VAD SÄGER DET OM MILJÖN INOM MILITÄREN OCH FRAMFÖR ALLT, I HELA SVENSKA SAMHÄLLET?! Jag blir tokig, det är klart att det är svårt för jämställdhetsprojekten inom militären att få genomslag eftersom det är svårt att förändra en värdegrund så sent i livet.

Det gäller att börja tidigt! Så här krass är verkligheten och det spelar ingen roll om militären klistrar lappar i pannan på de sina där det står Sexköp=skam för det går inte in som man tänker sig. I alla fall inte förrän de straffas ordentligt och får känna, så att säga rent fysiskt, att de gjort fel.

Tack för mig.

Jag är ett myrsteg ifrån att klicka på BESTÄLL...