amaranta

Jag är inte nöjd. Jag är nervös. Det kryper i mig. Jag borde verkligen gått ner till biblioteket men å andra sidan vägrar jag lägga överdrivet mer tid på att studera. Jag har lämnat stadiet av total förvirring och hopblandning av teori och gubbar (alltid dessa MÄN!) och hunnit övergå till kontroll men idag återigen skymtar trasslet i hjärnan och då anser jag mig vara klar med köttningen. Jag är inte intresserad. Jag borde vara, jag ÄR intresserad egentligen, men läroboken har överfallit mig med alldeles för många adverb och beskrivningar av oväsentligheter för en hel livstid i engelsk kurslitteratur för att jag ska orka uppbåda mer energi till att penetrera denna djungel av ord ord ord. Jag hoppas att något av detta stannar kvar efter tentamen för jag är ingen anhängare av ytlighetsstudier. Jag vill lära för livet kan jag ju krasst konstatera även om jag håller med om att uttrycket är lite kletigt sådär.

Så, vad blir det nu i morgon? Bra eller anus?

Jag tänker bara på mat för övrigt. Men inte för att jag är hungrig utan för att jag har panik.

Det är bara jag och ingen annan. Trots det är det inte tyst.

Det surrar från kylskåpet, en aldrig tillfredsställd, hård och kall manick. Det är som om den kallar på mig. Elementen och ventilationen brusar alltjämnt, nej de snarare viner! Köksklockan tickar så högt att jag tror att jag hör i syne. Tillsammans är det en kakafoni av ljud som stör mig i mitt idoga pluggande.

Jag blir tokig! Aldrig får jag vara ifred.

Nu ska vi äta morötter för att kompensera. I mitt nästa liv ska jag bli morot. Jag har redan kommit en bra bit på väg. Tack och hej. Bio eller supa? Bio eller supa?

Tjng!